När äldre människor skjuts med Coop-kassen i hand har Christianstad nått avgrunden

Under de senaste åren handlar sällan politiska debatter om vilka förslag som ska lösa medborgarnas problem, istället handlar de om vilken verklighetsbild som påstås vara sann.  Vänstern prånglar ut att ”Sverige aldrig varit tryggare” där de som inte instämmer anklagas för att bära foliehatt, ett mycket auktoritärt sätt att argumentera eftersom man attackerar opponenternas person istället för argument. Lyssnar man på justitieministern Morgan Johansson (S) låter det som att Sverige håller på att vinna över brottsligheten, som ortodox sosse kan man rent av hamna i tron att kriminaliteten snart är ett minne blott. Sedan kan man som en normalt vanligt tänkande människa öppna en tidning, eller bilda sin egen uppfattning genom att gå runt kvarteret i Christianstad nattetid och räkna hur många som erbjuder droger? Att gå och handla på Coop och Näsby kan nu resultera i att man blir mördad på parkeringen (något socialister romantiserar som ”skjutningar”), men Christianstad har ju aldrig varit tryggare enligt vänstern?

Våldet har blivit väldigt närvarande i Christianstad

Backar vi tillbaka någon vecka har vår teater med restaurang blivit beskjuten av en okänd person, vi hade senast i måndags en skottlossning på Näsby (samt ytterligare en på Långebrogatan 38 enligt obekräftade källor till redaktionen). Igår sköts en kvinna i 60-årsåldern samt två män i 20- och 30-års åldern vid en parkeringsplats utanför Coop på Gamlegården. För att skapa trygghet och fånga attentatsmännen som enligt uppgifter flydde på moped kunde man på flera håll se polisen upprätta spärrar med dragna automatvapen. Utvecklingen har i staden eskalerat efter en vår av både personrån och olika misshandlingar. Senast för en vecka sedan försökte en man köra ner en parkeringsvakt i Åhus.


När den radikala vänstern kallar sig akademiker

Bakgrunden varför vi har en politisk låsning där man diskuterar verklighetsbilden eller ”Sverigebilden”, beror på att den mest radikala vänster infiltrerat våra högre läroverk. Forskning är idag något man inte får ifrågasätta, utan dessa ”teorier” upphöjs till närmast guds ord. Att hela poängen med forskning handlar om att pröva teorier (dvs. ifrågasätta dem) för att se om de är sanna, är alltså ett begrepp som försvunnit. Uttrycker exempelvis en vänsterkriminolog tankar om att höjda straff skapar mer brottslighet, anklagas de som framför kritik för att inte förstå forskning; trots att den s.k. ”forskaren” tagit bort alla fakta som pekar i motsatt riktning. Gemensamt för hur s.k. forskning sker och de som förnekar verkligheten är att man försöker få teorier att övertrumfa vad som är verklighet, där dessa falska profeter missat att all form av forskning handlar om att bekräfta verkligheten i siffror – inte förklara för oss varför verkligheten har fel.

En otrygg människa har aldrig fel

När Sverigedemokraterna därför tar människors oro på allvar, och diskuterar människors allvarliga problem (som exempelvis våldet) anklagas dessa ofta för att svartmåla Sverige. Precis som i Sovjet har vi fått en kultur där man hellre ljuger än att påtala allvarliga samhällsproblem, som om det vore opatriotiskt att påtala problem?  Liberalerna och deras ledande politiker, kommunalrådet Pierre Månsson använder istället partiets plattform åt att berätta om sina smultronställen under hashtagen #ÄlskaKristianstad. Uppenbart tycks man tro att genom att endast kabla ut positiva bilder så ska stadens problem försvinna, vi ska njuta av den gode Pierres smultronställen och låtsas som att mordförsöken, rånen och överfallen inte sker. Idag talar han om en linje som passerats, men om någon vecka är han garanterat tillbaka med nya smultronställen samtidigt som den otrygga människan blivit ännu mer otrygg. Är det någon som tror att Pierre Månssons nästa upptäcktsfärd på cykeln går till smultronstället Gamlegården?

Sverigedemokraterna har länge drivit frågorna om det ökade våldet, partiet har dessutom en rad förslag hur man vill försvåra för dagens kriminella utveckling samt permanent öka tryggheten.  Därför borde den politiska debatten i en välmående stad handla om hur vi kommer till rätta med brottsligheten, eftersom det finns väldigt mycket att göra. Förslagen från alla partier borde överträffa varandra i vem som vill göra mest för att stoppa våldet. När det därför bara är Sverigedemokraterna som på riktigt vågar tala om problemen, måste man som väljare fråga sig om politiskt ledarskap handlar om jakten på nya smultronställen och hur mycket man som politiker njuter av naturen; eller om man föredrar politiker som argumenterar för hur vi får stopp på våldet? Sverige behöver inte mer av hashtagar som #Slutaskjut, utan politiker som vågar agera istället för att bara prata om hur tryggt Sverige är mellan olika mord. Vilket politiskt ledarskap efterfrågar du? Hur kan du göra skillnad? Har du tagit politisk ställning?

Be the first to comment

Kommentera